Det vilda 80-talet

Aktivt liv inom studieboendet! Läs rapporten i personaltidningen om resan till Rovaniemi. I slutet av artikeln hittar du den originala rapporten i bild, skrivstilen är stämningsfull.

På Rovaniemi marknad 29.3-1.4

Efter att ha försökt sova vaknade jag på småtimmarna medan tåget dunkade framåt, till vår populära hovmästares imponerande stämma, ”BAREN STÄNGS ALLDELES STRAX”.  Stängningen gällde dock inte själva restaurangvagnen utan SNABBAREN i vår egen vagnavdelning. 

Vår resa började på onsdagskvällen 29.3 kl. 18.25 från järnvägsstationen norrut mot Rovaniemi. Reseledare var administrationschef Bertel Bäck.  Syftet med resan var att bekanta oss med Rovaniemi stiftelsens verksamhet samt att jämföra olika arbetssätt mellan olika stiftelser. Också representanter från andra stiftelser runt om I Finland deltog. 

Resans första uppehåll var i Seinäjoki och eftersom tåget mot norr avgick lite för midnatt, begav vi oss till Marttilan kortteeri. Där tog verksyällande direktör Aki Kinnunen emot oss. Vi åt en smaklig middag i restaurangens övre våning. Någon hann också njuta av lite starkare drycker. Servicechefen for tillsammans med elmästaren gående mot järnvägsstationen och vi andra åkte fint med taksi. Jag tänkte att servicechefen säkert ville dra in frisk luft före den tunga prövningen.  Det är ju ändå hemskt då man själv inte röker och alkoholen är ju heller inte luktfri, utan man är tvungen att uthärda lukterna…

Vi kommer säkert alla att länge minnas, hur vasaborna togs emot då vi steg på tåget vid Seinäjoki station. Alla stiftelsers representanter hade nämligen ställt sig längs korridoren med ett par meters mellanrum för att välkomna varje nyanländ person skilt. Det var en fantastiskt organiserad välkomskommitté. Så här fortsatte då vår resa framåt med heder. Jag vet inte om det var resespänning, eftersom ingen ville gå och sova, utan det hördes hela tiden klirrande av flaskor när korkarna öppnades.  I en vagnavdelning började ändå någon snarka. Efteråt framgick det dock att snarkning är en  uthållighetsstävling i VOAS och nu försökte någon få sitt namn i Guinness rekordbok. Försöken att stilla snarkningen ledde inte till önskat resultat hur man än vred huvudet i korkskruv.  I gryningen var det allmänna samtalsämnet i restaurangvagnen förstås snarkningen som uthållighetsgren och hur bra man hade lyckats.

Rovaniemi bredde ut sig framför våra ögon solig och snörik. När stiftelsernas deltagare steg ur tåget och när vi gick mot bilarna, klagade Lasse på mig för att jag filmade med videokameran, ”filma inte människor som ser döda ut”. Dessutom hotade han att förstöra min kamera ifall jag fortsätter att filma. Lyckligtvis förverkligade Lasse inte sitt hot, för annars hade många bra tagningar begravts i snön i Rovaniemi. 

Vi tog riktningen genast mot vårt hotell. Efter inkvartering i hotellet hade vi en gemensam träff och där efter ett möte för servicepersonalen och damerna hade ett eget möte. Jag fick dock aldrig veta vilka ärenden damerna behandlade i sin slutna förening. I servicepersonalens möte jämfördes de olika stiftelsernas underhålls- och reparationskostnader. Förvåningen var stor då det framkom att man i de andra stiftelserna fakturerade t.ex lysrör, kylskåps- och ugnslampor alltid invånaren. Också målning av väggar fakturerades de bortflyttade invånarna. VOAS förutsätter ett knytnävsstort hål för att invånaren skall faktureras. 

På eftermiddagen bekantade vi oss med stiftelsens kontor samt bostadsobjekt. Det fanns dock inte något särskilt att berätta om dessa, utan de såg ut som typiska höghus. Torsdagkväll hade vi bastu och efteråt kvällsmål i restaurangsalen. Då ingen kom på något att göra, föreslog någon en restaurangkväll i närmaste restaurang Pohjanhovi.  Våra värdar i Rovaniemi stiftelsen ville dock inte betala för oss den kvällen, men som tur meddelande VOAS´ administationschef att Vasa betalar för hela kvällen, vilket fick stora applåderBeslutet var mycket smart gjort av Vasa, fastän det kostade en del, men säger inte det gamla ordspråket att ”allt kan senare fås tillbaka dubbelt i någon form”. 

Kvällen fortsatte trevlig till tonerna av en utländsk orkester.  Man kan bara förundra sig över de två ”STÅLGUBBARNA” på VOAS, hur de orkade dansa hela kvällen? De yngre grabbarna fick ta timeout titt som tätt.  

På avresedagen hann vi ännu besöka julgubben vid Polcirkeln, via ALKO. Julgubben var själv på plats och vi gjorde samtidigt en intervju på video med julgubben. Efter att vi kommit tillbaka till vår inkvartering hade vi resten av dagen ledigt. Efter en utsökt pepparbiff samlades vi hela gruppen ännu en gång gemensamt i hotellets filmrum för att titta på videofilmen som filmats under resan. Alla stiftelsers representanter beställde videon som minne av resan.  Få vågar visa den hemma och vissa kanske inte ens på arbetsplatsen? 

Vår hemresa började lugnt åtminstone för de andra stiftelsernas flickor, eftersom största delen började sova genast. De varnade ännu vasaborna om att tyst gå av tåget i Seinäjoki så flickornas sömn inte störs. 

Vid Seinäjoki station väntade Syrenius buss på oss.  Kauko hade troligtvis stigit upp med fel fot, eftersom hans mycket oförskämda beteende åstadkom att vi steg av bussen redan i centrum för att fortsätta hem med taxi.Jag tackar ännu en gång vår reseledare Bertel Bäck för den trevliga resan. 

Iakttagare på resan Pauli